Psykologiska detaljer spelar större roll än man tror

De kanske borde dra in psykologi lite mer i Eurovision Song Contest. Jag, som tyckte Norges låt var totalt skräp och Finlands låt var bland de bästa, det vill säga först och sist skulle byta plats, kan efter att ha tittat på framträdandena förstå varför det blev som det blev.

Finlands framträdande med stora speglar (som jag uppfattade det) på väggarna samtidigt som man bara vräker på med ljus och eldslågor som med speglarnas hjälp blir än värre. En stackars tv-tittares hjärna får en hel del att göra med att hitta mönster på allt ljus som flaxar kring artisterna. Hjärnan är de facto så upptagen att den inte hör låten och med 25 låtar glöms den därmed bort om man inte medvetet fokuserat på låten i sig. Videon var bättre.

Sverige var bättre, men inte mycket bättre. Malena iklädd vit klänning och med sitt ljusa långa hår, försvinner i den vita bakgrunden och i slutsekunderna är hon nästintill totalt borta.

Tar man då ettan, tvåan och trean, märker man snart ett visst mönster. Norge har inte mycket till special effects. Det är en kille med sin fiol (eller vad det nu var för ett instrument) och hans extraordinära dansare. Han sjunger inte särskilt bra, men det som rör sig bakom honom (hans dansare) är imponerande.

Tvåan, Island, var väl egentligen mest tråkig. Inte så mycket special effects där, ganska alldagligt egentligen.

Trean, Azerbajdzjan, hade eld längs hela bakgrunden, men det följde ett mönster, som hjärnan snabbt lär sig och därför sorterar bort och då dyker artisterna upp i bild med sin låt och därmed kan man börja höra den.

Det är egentligen rätt spännande. Mot vad man tror är det många gånger små detaljer som räknas. Det räcker inte med en bra låt om man gör resten på fel sätt. Men en kass låt kan upplevas som bättre än den är om resten är gjort på ett fördelaktigt sätt.